Så har de äntligen kommit. Astrid & Aporna lanserar nu sitt svar på den veganska färskosten, i två versioner, och som bonus en vegansk motsvarighet på tonfiskpastej! Så himla spännande. Sedan Tofulines färskost försvann från marknaden (p.g.a. att ett visst företag köpte upp ett annat finskt företag och bestämde sig för att lägga ner tillverkningen av färskost men behålla glassen) så har det inte riktigt funnits något prisvärt alternativ. Visst, Tofutti har ju alltid varit med i matchen men har varit förhållandevis dyra. Hur står sig då Astrids ostar i jämförelse, smak- och prismässigt?

Vi kan börja med priset. Runt 25 kr kr kostar en förpackning på 150 gram, vilket ger ett snittpris på 166 kr/kg. På Hemköp (dyr affär) så kränger de Tofuttis version för 190 kr/kg (38 kr per 200 gramsförpackning). Så prismässigt ligger de bra till om än inte i samma klass som Tofulines som klockade in på ca 100 kr per kilo. (Obs, den nya tonfiskpastejen är något dyrare, vill minnas att den låg på strax under 30 kr per förpackning).

Innan vi kan smaka på produkterna så ska vi prata lite grann om förpackningarna. I vanlig ordning är det fantastiska Maria Borgelöv som illustrerat förpackningarna. Lustigt nog så har Astrid valt att förpacka dessa nya produkter i ”plastkorvar” (tänk ärtsoppeförpackning). Tycka vad en vill om det men jag hade sett en ask framför mig så lite förvånad blev jag. Men men, det är la bara att trycka ut innehållet i en egen ask tänker jag.

Nu kommer vi till smakprovningen då. Vi börjar med den naturella osten. Konsistensen är hård. Grynig dessutom, och grå till färgen till råga på allt. Nåja, blunda och ät Johan! Men oj. Detta var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Istället för en len och krämig färskost (det går inte att inte jämföra med Tofulines så himla saknade Creamy Spread hur mycket jag än tvingar mig) så får jag en alltför syrlig, grynig och till konsistensen även fet, färskost. Nä, detta var inget för mig konstaterar jag snabbt. Kanske funkar i bakning i form av frosting med massa socker och lite fluffig grädde tillsatt. Får testa det senare. Men på mackan så skippar jag nog denna produkt som faller platt.

Över till osten med sourcream-smak. Överraskande nog så är den inte syrligare än dess naturella kusin. Snarare i samma syrlighetsgrad. Konsistensen är dessutom något bättre och inte lika fet eller gryning i konsistensen. Lenare är den också. Nu börjar det likna något. Denna kan jag tänka mig köpa fler gånger. Skippa den naturella smaken och gå rakt på sourcream, det är dagens ostråd.

Sist men inte minst, Tönf*skpastejen. Hujedamig. En doft av fisk sprider sig i köket när jag bryter förpackningen. Hur ska detta gå egentligen? Jag som aldrig, ens under min tid som fiskätare, uppskattat smaken av fisk. Nä, det gör jag nog inte nu heller. Inte ens i fräck vegantappning. Konsistensen, ja den imiterar tonfiskkött hyfsat bra, tror jag. Den är grynig och smuligt, inte direkt pastejigt (när det benämns som pastej så tänker jag direkt Tartex och riktigt så ”smooth” är den inte). Smaken, ja inte fasiken vet jag men det är definitivt ”fiskigt” till den grad att jag tvekar varje gång jag för gaffeln mot munnen. Blev rekommenderad att testa Tuna melt i vegansk tappning och då är det ju en massa ost inblandat, så det ser jag fram emot. Kul produkt men troligtvis inget jag köper fler gånger.

Kontentan. Undvik den naturella färskosten, åtminstone på mackan. Köp sourcream-smaken, den är god. Saknar du tonfisk, spring ut och köp dig en rulle Tönf*skpastej. Tråkigt nog når inte ostarna upp till Tofulines Creamy Spread, denna fallna hjälte som vi mer än allt annat i veganvärlden önskar att den gjorde en ”Jesus” och uppstod på tredje dagen. Tofuttis färskostar står fortfarande högst på prispallen i dubbel bemärkelse. Det var allt från Camp Cream Cheese denna gång. Over and out.